Suzy Zail: Hanna Mendels chans (2013)
Berättelserna om oskyldiga människor som tvingas bort från sina hem, fängslas, torteras och mördas under andra världskriget är många. Sannolikt kan de aldrig bli för många, eftersom den utstuderade, systematiska och institutionaliserade grymhet som präglade nazismens Tyskland måste bearbetas om och om igen, för att kunna bli fattbar. Hanna Mendels chans är en av dessa berättelser.
Hanna är 15 år när hon och hennes familj blir deporterade från Ungern till Auschwitz-Birkenau i Polen. Året är 1944 och nazisterna intensifierar mördandet av människor av judiskt ursprung, i takt med att de allierade styrkorna vinner mark.
Skildringen av tillvaron i förintelselägret är saklig och känns aningen pliktskyldig. Hannas familj klarar sig undan gaskamrarna när Mengele, vid den första selektionen, avgör vilka som är arbetsföra och inte. Pappan skiljs från övriga familjen, medan Hanna, hennes syster och mamma får dela brits i en träbarack. Berättelsen blir mer engagerande när Hannas chanser att överleva ökar i och med att hon beordras bli lägerkommendantens pianist. Hon tillbringar dagarna i kommendantens musikrum – ofta tillsammans med kommendantens son, Karl. Karl visar sig dela Hannas passion för musik, vilket får Hanna att bli förälskad i honom.
Det är kontroversiellt med en kärlekshistoria mellan en koncentrationslägerfånge och sonen till en av lägrets värsta tyranner, ur två perspektiv. Dels väcker Hannas känslor avsky och förakt bland övriga fångar, dels kräver det mycket av författaren för att inte terrorn i dödslägret ska reduceras till en fond mot vilken en banal kärlekshistoria utspelas. Tack vare att författaren väljer att lägga en hel del fokus på just de övriga fångarnas reaktioner på att Hanna slipper kyla och fysiskt hårt arbete, blir kärlekshistorien inte banal. Inte minst ger klyftan som uppstår mellan Hanna och hennes syster djup åt berättelsen. Hanna tvingas bearbeta hur hon ska kunna rättfärdiga att hennes roll som kommendantens pianist gör att hennes egna chanser att överleva är så mycket större än hennes systers. Hade hon varit mer lojal med sina medfångar och sin familj om hon vägrat att spela för kommendanten? Å andra sidan, vilka hade konsekvenserna varit av att vägra?
Huruvida en kärlekshistoria under nämnda villkor är trovärdig, vill jag låta vara osagt. Å andra sidan, är det kanske inte avgörande för att berättelsen ska fungera som en trovärdig skildring av människans villkor och moral – eller brist på sådan.
/M-P