Soldater: om kamp, dödande och död

Etiketter

andra världskriget, grupptryck, historia, Tyskland

Soldater: om kamp, dödande och död av Sönke Neitzel och Harald Welzer (2013)

Soldater handlar om andra världskriget och bygger företrädesvis på ett källmaterialet bestående av i hemlighet avlyssnade samtal mellan tillfångatagna tyska soldater. Materialet ger en unik inblick i de tyska soldaternas förhållande till kriget och nazismen, eftersom det inte är tillrättalagt i förhållande till varken omvärldens eller eftervärldens värderingar. Materialet indikerar därför vissa svar på den ofta diskuterade frågan om vad tyskarna kände till om förintelsen, medan den pågick.

Författarna – en historiker och en psykolog – återkommer genom hela boken till frågan om i vilken mån de tyska soldaternas våldsutövning kan förklaras utifrån den nazistiska ideologin eller utifrån det faktum att de är soldater. Även om frågan inte får något enkelt och entydigt svar, lutar författarna åt slutsaten att de tyska soldaternas våld främst bör förklaras utifrån en militär referensram; ”soldater dödar för att det är deras uppgift” (s. 361). De finner stöd för slutsaten i jämförelsen med bl.a. amerikanska soldaters dokumenterade konversationer och brev till anhöriga – från både Vietnam och Irak. Jämförelsen indikerar att oavsett vilken politisk ideologi soldater strider för, är kriget som sådant den främsta förklaringen till deras beteende. De vill göra ett bra jobb, de vill överleva och de vill hämnas sina döda kamrater – vilket gör att allmänmänskliga moraliska betänkligheter ges låg prioritet.

Därmed inte sagt att de nazistiska soldaternas attityder är opåverkade av sitt lands och sin tids normer och värderingar. I källmaterialet återspeglas både antisemitism och blind tilltro till Hitler. De tyska soldaterna ger också uttryck för en fanatism som bl.a. tar sig uttryck i att de ser det som sin plikt att fortsätta slåss ”till sista patron”, även om slaget är förlorat. Fanatismen är dock inte unik för de tyska soldaterna och andra världskriget – och går följaktligen inte att härleda bara till den nazistiska ideologin. Fanatism var en hederskodex i bl.a. det tyska militärväsendet och samhället redan långt före andra världskriget. Författarna menar emellertid att fanatismen fick ett sällsamt genomslag bland de nazistiska soldaterna.

Sammanfattningsvis kan boken sägas ge en del förklaringar till hur enskilda människor – som i fredstid var vanliga, hyggliga medborgare – inte bara tillät utan också bidrog till nazisternas fasansfulla brott mot mänskligheten. Boken kan också hjälpa till att punktera myten om det ärofulla, gentlemannakriget. Kriget som sådant leder till övergrepp på både civila och soldater, oavsett vad Genevekonventionen säger. Det enda som kan skilja sig åt mellan olika krig är omfattningen av övergreppen.

/Mats-Peter

Émile Ajar: Med livet framför sej (1975)

Etiketter

familj, Frankrike, hemlöshet, identitet, livsvillkor, samhällsskildring, självbiografisk roman, sorg, utanförskap, vänskap

Émile Ajar är pseudonym för Romain Gary (som egentligen hette Romain Kacew).

Med livet framför sig lovordades när den gavs ut 1975. Den handlar om en pojke, Momo (Muhamed), som växer upp i Paris hos en äldre, före detta prostituerad kvinna, madame Rosa. Rosa försörjer sig genom att ta hand om barn till prostituerade. Många använder henne som dagmamma, medan andra överlämnar sina barn helt i Rosas vård – vilket gäller i Momos fall. Kvarteret som de bor i är brokigt och fattigt. Barnen tillbringar dagarna på gatorna och caféerna. Momo har charm, är omtyck och behandlas med respekt av de flesta. Han är vän med grannar, prostituerade, hallickar, langare, café- och butiksägare och en läkare.

Rosa lider av dålig hälsa och Momo är skräckslagen inför vad som väntar honom om hon dör. Han har aldrig gått i skolan, eftersom han saknar de papper som skolan kräver för att ta emot honom som elev. Redan som tioåring kalkylerar han därför med möjligheten att försörja sig som hallick. Han funderar mycket på sitt ursprung och fantiserar om att hans mamma vakar över honom. De vuxna som vet något om hans föräldrar vill inte berätta mer än att han är arab. Rosa bär emellertid på en oro för att Momo ska bära på anlag som gör honom våldsbenägen, vilken föranleder henne att regelbundet ta honom till läkare för att få bekräftat att han är normal. Momo förstår att oron har att göra med hans föräldrar, men vet inte på vilket sätt.

Berättelsen är skriven i jag-form, ur Momos perspektiv. Läsaren möts av ett personligt och fantasirikt flöde av ord som skapar illusionen av ett barn som berättar om och försöker förstå världen. Även om Momo är omtyckt av många, är han väl medveten om att han och människorna i hans omgivning lever under hårda förhållanden. Bokens titel syftar på det hån som Momo tycker sig bli utsatt för när människor försöker uppmuntra honom, genom att påminna om att han har hela livet framför sig. Att ha så mycket kvar av något som är så svårt, är en börda, anser han.

Med livet framför sig är gripande och engagerande, i sin varma – men inte förskönande – skildring av en hård och brutal verklighet. Det brokiga persongalleriet tillåts bestå av individer med stark integritet, trots sin låga rang i det moderna Västeuropas sociala hierarkier.

/ Mats-Peter